Bildbetraktelser i fastetid

”Christ heals two blind men on the road to Jericho”, ca 1180. En mosaik från katedralen i Monreale, Palermo.

KÄRLEKENS VÄG
Han samlade de tolv omkring sig och sade till dem: ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå. Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.”    LUK, 18:31–34

När vi läser att lärjungarna inte förstår vad Jesus beskriver för dem framstår detta idag som obegripligt för oss. Och det blir än mer obegripligt när vi med bildens hjälp inser att lärjungarna en stund senare mycket väl tycks förstå att Jesus botar blindhet. Så varför förstår de fortfarande inte när Jesus för tredje gången beskriver Människosonens kommande lidande? En förklaring kan vara att vi människor, både då och nu, har svårt att förstå något som inte ryms i vår gemensamma erfarenhet. Det Jesus beskriver är ett händelseförlopp som bokstavligen var otänkbart i den världsbild som var lärjungarnas, där den väntade Messias sågs som en befriare från det romerska förtrycket. Så utmaningen för oss i dessa fastetider skulle kunna vara att försöka få syn på det vi har svårt att ta till oss – det ’otänkbara’ i vår tid.

”Christ’s temptation”, ca 1180. En mosaik från katedralen i Monreale, Palermo.

PRÖVNINGENS STUND
Jesus återvände från Jordan uppfylld av helig ande, och ledd av Anden var han fyrtio dagar ute i öknen, där han sattes på prov av djävulen. Under hela denna tid åt han ingenting, och när den var slut blev han hungrig. … Djävulen förde honom till Jerusalem och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner härifrån. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar att skydda dig, och De skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Men Jesus svarade: ”Det heter: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” När djävulen hade prövat honom på alla sätt lämnade han honom för en tid.        LUK, 4:1–2, 9–13

Här möter vi Jesus som nyss blivit döpt av Johannes och där rösten från himlen – Guds röst – kungjort att  ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Mot denna bakgrund är det uppenbart vilken typ av prövning som Jesus utsätts för, där det som prövas är lojaliteten mot hans nyligen utpekade identitet som Guds son. Utmaningen handlar således om att vara trogen sin utpekade identitet, dvs vem han är och vem han vill vara. Annorlunda uttryckt talar vi här om mer eller mindre avancerade former av korruption och djävulen försöker helt enkelt muta Jesus. På ett plan är denna situation nog igenkännbar för de flesta av oss och när vi kämpar för att hålla fast vid de värden som definierar vilka vi är och vilka vi vill vara, kan vi kanske få hjälp av Paulus ord: ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.” 1 Kor, 10:13.

”Jesus exorcising the Canaanite Woman’s daughter”. Miniatyr från samlingarna Trés Riches Heures du Duc de Berry, Folio 164r (1400-talet), Musée Condé, Chantilly, Frankrike.
https://en.wikipedia.org/wiki/Exorcism_of_the_Syrophoenician_woman%27s_daughter

DEN KÄMPANDE TRON
Från Genesaret drog sig Jesus till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig iväg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner framför honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” – ”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.   MATT, 15:21–28

Det som karaktäriserar situationen är mångtydighet och därmed tveksamhet. Å ena sidan kvinnan som hela tiden är fullständigt övertygad om vem Jesus är– han är Messias, Davids son. Å andra sidan Jesus som först är undvikande, sedan avvisande och slutligen hjälpande. Och lärjungarna som vill skydda Jesus från den påträngande kvinnan, när han nu valt att dra sig undan efter att ha blivit anklagad av fariseer och skriftlärde för att lärjungarna inte följer Guds bud. Ett sätt att förstå situationen är att det handlar om gränssättande och därmed om vem som ska definieras som främling i förhållande till den aktuella gemenskapen. Då även våra befintliga gränsdragningar ständigt utmanas i termer av vem som ska ses som innanför respektive utanför, får vi här en möjlighet till eftertanke. En möjlighet att omdefiniera våra gränser för tillhörighet och därmed både oss själva och andra.

”David mot Goliat”. Återfinns i judisk framställning från Frankrike (1200-talet). Den hebreiska texten lyder: ”Detta är Goliat av Plishtistammen och David som kastar en sten.” http://de.wikipedia.org/wiki/Bild:David_gegen_goliath2.jpg

KAMPEN MOT ONDSKAN
David tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt mot honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. ”Tror du att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. … David svarade: ”Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, han som är Israels härars Gud och som du har smädat. … När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt iväg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.    1 Sam, 17: 40–43; 45; 48–50.

Den David som vi möter här är den blivande kung David som den kanaaneiska kvinnan åberopade när hon vände sig till Jesus för att få hjälp: ”Herre, Davids son”. Ett släktskap som evangelisten Matteus beskriver inom ramen för Jesu släkttavla i termer av de tjugoåtta släktleden.

I berättelsen om David och Goljat, eller Goliat, är det uppenbart vad som är det goda respektive det onda – vi behöver inte anstränga oss för att få syn på det onda och kan svårligen bortse ifrån det. Den övertydliga ondskan är därför inte den som är svårast att bekämpa. Det är nog istället den formen av ondska som inte gör lika mycket väsen av sig och som vi därför ibland väljer att blunda för. Här kan insikten att synden är den egentliga ondskan hjälpa oss att ständigt hålla blicken fäst på den levande Guden.

”The Feeding of the Five Thousand” (1673-1678) av Johann von Sandrart i Unionskirche Edstein. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Johann_von_Sandrart_-The_Feeding_of_the_Five_Thousand.jpg 20210310

LIVETS BRÖD
De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: ”Rabbi, när kom du hit?” Jesus svarade: ”Sannerligen säger jag er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.” De frågade då: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” … ”Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” De bad honom då: ”Herre, ge oss alltid det brödet.” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”                         JOH, 6:25–29; 32–35

De som här finner Jesus på andra sidan Tiberiassjön har dagen innan blivit mättade inom ramen för brödundret. Brödet som Jesus talar om är samma bröd, ’vårt dagliga bröd’ som vi ber om i Herrens bön. Detta livsnödvändiga bröd som också här har två innebörder, där den ena är den materiella och den andra den andliga i form av Guds eviga ord, logos. Båda dessa återfinner vi i utsagan: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” En utsaga som riktas till Mose av Herren Gud vid Jordanflodens strand och som Jesus svarar djävulen i öknen när denne frestar honom att förvandla stenarna till bröd. Det är detta Jesus avser när han talar om sig själv som ’livets bröd’ – det som blir kärnan i Jesu budskap om gemenskapen i nattvarden.

I väntan på att åter få dela denna gemenskap ber vi med Cyprianus av Karthago: ”… att ’vårt’ bröd, Kristus, må bli oss givet varje dag, så att vi som förblir och lever i Kristus inte avlägsnar oss från hans helande kraft och från hans kropp.”

”Jungfru Marie bebådelse”. Okänd konstnär, troligen från 1500-talet. Målningen hänger i Andreaskapellet i Hedvig Eleonora kyrka.

GUDS MÄKTIGA VERK
I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”
Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.           Luk, 1:26–38

Det som utspelar sig mellan ängeln Gabriel och Maria är början på det glädjebudskap – evangelium – som ska komma att bli centralt i den kristna förkunnelsen. När ängeln Gabriel hälsar på Maria använder han det grekiska hälsningsordet som i grunden betyder ’Gläd dig’. Detta är samma ord som vi känner igen från änglarnas budskap till herdarna på julnatten ”om en stor glädje” och som vi kan spåra tillbaka till profeten Sefanja: ”Jubla dotter Sion, ropa ut din glädje, Israel!” Och källan till glädje är löftet att ”Herren din Gud, bor hos dig…”Att Maria blir förskräckt när ängeln kommer på besök är inte alls förvånande. Däremot är det häpnadsväckande att Maria så villigt accepterar Guds önskan. I total tillit till sin Gud frågar Maria inte varför utan bara hur denna önskan ska kunna uppfyllas och hennes tro möjliggör därmed världens räddning.

”Jesus’ Entry into Jerusalem”. Rysk ikon av okänt ursprung. Hänger i World Methodist Museum, NC, USA.

VÄGEN TILL KORSET
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.”         MATT, 21: 1–11

I engelskspråkiga biblar talar man om intåget i Jerusalem som triumfatoriskt och det var säkert så som både folkmassan och lärjungarna uppfattade situationen. Till detta bidrog inte bara de jublande människornas hosiannarop utan också uppfyllandet av Sakarjas profetia: ”Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.” Ur Davidstraditionen kommer också utbredandet av kläder liksom hoppet om Messias i rollen som räddare och befriare, som uttrycks med orden: ”Hosianna, Davids son.”
Att Jesus kort efter denna fantastiska upplevelse kan fängslas och korsfästas framstår antagligen som helt obegripligt för lärjungarna som ju sviker och överger honom. Hoppet om befrielse har förbytts i stor rädsla och total hopplöshet. Även om vi, likt lärjungarna, ibland vänder oss bort från Gud, vet vi att Gud idag precis som då aldrig överger oss – Gud står alltid kvar.