Predikan över Luk 18:1-8, Bönsöndagen den 5 maj 2024

Hedvig Eleonora kyrka, Stockholm, kyrkoherde Sven Milltoft

Liknelsen om änkan och domaren
Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: »I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’« Och Herren sade: »Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?«

Hur förhåller man sig till en evangelietext som man spontant inte tycker om? När den inte riktigt talar till en eller när man inte hittar någon bra ingång till texten? Ja, ni förstår säkert att jag talar om min känsla inför dagens evangelietext. Jag gillar den inte och jag känner mig faktiskt lite obekväm inför den. Visst börjar den bra. Jesus vill ge sina lärjungar en liknelse för att lära dem att alltid be och att inte ge upp. Och så långt är väl allt gott och väl men sedan kommer liknelsen…

En liknelse som liknar bönen vid en asymmetrisk relation mellan en avstängd och okänslig manlig domare som varken fruktar Gud eller bryr sig om människor och en utsatt och säkert fattig änka som dessutom har pengar att fordra av sin motpart som inte verkar bryr sig. Men änkan är besvärlig och ihärdig och ger sig inte utan vill med hjälp av domaren få ut vad hon har rätt till. Och genom sitt evinnerliga springande och tjatande som håller på att pina livet ur domaren, ger han till sist med sig och låter änkan få ut vad hon har rätt till.

Voilà! Se där har vi en liknelse som handlar om att alltid be och inte ge upp och serverad på självaste Bönsöndagen! Och det är väl en tröst för ett tigerhjärta men likväl en tröst, att det är en liknelse. En liknelse som inte ska tolkas bokstavligt utan självfallet har många olika förståelselager och infallsvinklar. Dessutom fanns denna evangelietext inte med i den tidigare evangelieboken, vilket kanske säger något. Den rimmar också dåligt med Jesu ord i bergspredikan om att vi inte ska rabbla massa tomma ord när vi ber eftersom vi inte blir bönhörda för de många ordens skull och att vår Fader redan vet vad vi behöver innan vi har bett honom om det.

Men nu är den vår evangelietext på Bönsöndagen antingen vi vill det eller inte och vad göra då? Ja, Jesus själv hjälper ju oss lite genom att omedelbart modifierar liknelsen något, genom att inskärpa att det inte finns några likheter mellan en orättfärdig domare och Guds rättfärdighet. Tvärtom och ändå faller den orättfärdige domaren till föga för änkans tjat och besvärligheter. Och kanske är det främst det som är liknelsens uppenbara poäng. Att till och med en orättfärdig domare till sist inte kan stå emot en enkel och ihärdig änkas böner. Och hur mycket mer ska då inte Gud själv som är rättfärdig, bönhöra oss som är utvalda när vi ropar till honom dag och natt för att få vår rätt.

Men allt annat lika. Är detta en bra liknelse om bönens kraft och att inte ge upp? Att vi skulle beveka Gud genom vårt ihärdiga bedjande och ropande så att Gud till sist inte låter oss vänta utan går oss till mötes, bönhör oss och ger oss vår rätt.

Ja, när det gäller liknelser så måste man nog som sagt våga tänka utanför boxen, som det numera heter. Och ska man försöka tänka utanför boxen, bör man alltid försöka förstå i vilket sammanhang som liknelsen återfinns eller är placerad. I vårt fall är liknelsen placerad i ett mycket allvarligt och dramatiskt sammanhang i Lukasevangeliet. Ett sammanhang som handlar om när Guds rike kommer i full kraft eller fullt ut bryter igenom i vår verklighet och människosonen kommer åter. Eller med en teologisk term, ett eskatologiskt sammanhang. Det vill säga, läran om de yttersta tingen och hur de kommer att vara och gestaltas. Och när Jesus försöker undervisar sina lärjungar om dessa ting och deras kommande svårigheter och umbäranden i verserna före vår liknelse, så skräder Jesus inte orden utan det är dramatiskt och smärtsamt värre.

Det handlar om förföljelse, katastrof och stor förvirring, om blixtar som flammar upp och lyser upp himlen och hur den ena människan skall tas med och den andra skall lämnas kvar. Och allt sammafatas med att den som försöker bevara sitt liv skall mista det men den som mister det för Jesu skulle skall rädda det. Det är i detta sammanhang som de av Jesus utvalda och utsatt, när de i bön ropar till honom dag och natt, till sist ska få sin rätt och seger. En bön i förtvivlan och total utsatthet, något likt änkans envisa och enträgna bön för sitt liv och sin överlevnad i liknelsen.

Men det finns ytterligare en viktig infallsvinkel i liknelsens sammanhang och som jag skulle vilja påstå vänder hela liknelsen upp och ned och uppenbarar ytterligare en djupgående dimension av bönens hemlighet. För det är inte bara Jesu lärjungar som kommer att lida och fara illa. Först och främst är det Jesus själv som kommer att lida mycket och förkastas av detta släkte. Ja i samma kapitel som dagens evangelium och liknelsen inleds med, återfinner vi Jesu tredje förutsägelse om människosonens lidande och död, hur han skall hånas, skymfas och spottas på, och på den tredje dagen ska han uppstå. En ofattbar formidabel katastrof som Jesus försöker förbereda sina lärjungar på, men lärjungarna förstår eller begriper ingenting.

Och i ljuset av denna katastrof som förändrar allt och som ytterst är anledningen till att vi firar påsk och denna gudstjänst, kanske vi vågar förstå vår liknelse på ytterligare ett sätt. Ja kanske på ett diametralt annorlunda sätt. Ett sätt som stavas evangelium rakt igenom. För i ljuset av Jesu död och uppståndelse, så är det inte änkan som representerar varje bedjande människa utan Gud själv. Han som på ett kors kommer att be och ropa ” Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Och då blir den orättfärdige och känslomässigt avstängde domaren såväl du som jag och en hel, från Gud, frånvända mänsklighet. En halsbrytande och upp och ned vänd förståelse av en liknelse, ja en otänkbar och obegriplig förståelse som sannerligen går utanför boxen men som just därför är sann i ljuset av hans död och uppståndelse. En förståelse och insikt som kan drabba och skaka om oss, ja ställa oss på fötterna och kalla oss till omvändelse.

En inblick i bönens innersta och hemligaste väsen som handlar om en ständigt bedjande och lidande Kristusverklighet som söker ditt hjärta, ditt ansikte och din blick så att tro, hopp och kärlek, ja ett Guds rike ska kunna uppstå inom dig på nytt och på nytt. Ett Guds rike som till sist, genom bönens ihärdiga förening och osvikliga gemenskap, när Människosonen kommer åter, ska bli allt i alla och skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdigheten bor. Men till dess får vi i bön varje dag nalkas denna förebedjande närvaro utifrån det som är vårt liv med allt vad det innehåller av tomhet, tyngd och död. Nalkas i tron, tilliten och förhoppningen att hans kärlek förvandlar allt, redan här och nu men en gång för alla och alltid. Amen.