En bildbetraktelse – Del 1

Bilden finns på många olika ställen och sammanhang på internet, som föreläsningar, bibelbetraktelser mm. Tyvärr går det dock inte att få fram varken konstnär eller tidpunkt för konstverket. Vi äger inte rättigheterna till bilden. Om du äger rättigheterna eller representerar någon som gör det, vänligen kontakta oss via email: info@hedvigeleonora.se så tar vi bort bilden.

”Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.” 2 MOS, 13:21–22

På bilden ser vi den molnpelare som visade vägen under ökenvandringen. En bild av Gud som alltid går med oss: framför oss och bakom oss, natt och dag. Det är en trygghet att tänka att Gud går med oss varje dag i denna egendomliga tid som präglas av oro och ovisshet. Då kan bilden påminna oss om Gud som finns där, redo att ge oss tröst och kraft i vår rädsla och vår sorg. Detta gäller för oss idag på samma sätt som för israeliterna på deras svåra vandring genom öknen.

Del 2

Kristus uppenbarar sig för lärljungarna på vägen till Emmaus. Mosaik från 500-talet i basilikan Sant´Apollinare Nuovo, Ravenna. Tidig kristen bysantinsk stil.

EMMAUS
”Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt som hade hänt. Medan de gick där och samtalade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom.” LUK, 24:13–16

När vi kommer in i berättelsen har Jesus precis frågat de två sorgsna och rädda lärjungarna vad de pratar om. Vi får sedan följa med under deras samtal fram till Emmaus, där Jesus låter sig övertalas att stanna på kvällsmat. Och först då, när Jesus läser tackbönen och bryter brödet känner de igen honom. Vi är säkert många som känner igen oss i detta att först i efterhand inse att vi inte var ensamma på vår vandring, utan att Gud gick med oss. Men också det där ögonblicket av igenkänning när det gudomliga helt oväntat uppenbarar sig.

Del 3

Incredulità di San Tomaso (Tomas tvivel) 1633 av Pietro Paolo Bonzi, italiensk målare 1576–1630, Pantheon, Rom

DEN UPPSTÅNDNE VISAR SIG. TOMAS TVIVLAR.
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro! Då svarade Tomas: Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
JOH, 20:24–29

Första gången som Jesus kom till lärjungarna i Jerusalem visade han dem särskilt sina händer och sin sida. Det är som om Jesus redan från början hade förstått att alla lärjungarna skulle behöva konkreta bevis på att det verkligen var han som stod där mitt ibland dem. Och det är därför kanske inte heller egendomligt att alla vi andra kristna under årens lopp brottats med samma fråga – att tro utan att kunna se. Om just detta skrev Joseph Ratzinger för mer än femtio år sedan:
”Tron har i alla tider inneburit ett äventyrligt uppbrott och ett språng. Den har alltid varit ett vågspel eftersom den i alla tider har hävdat att det som inte går att se egentligen är det sant verkliga och grunden för allt som finns. Tron har alltid avkrävt ett beslut från grunden av vår existens, ett beslut som alltid tvingar människan att vända sig om och dit hon bara når om hon beslutar sig för det.”

Del 4

L´Ascension (Himmelsfärden)1899. Mosaik efter en kartong av symbolisten Edgar Maxence (1871–1954) i Basilique Notre-Dame-du-Rosaire, Lourdes. Texten runt ramen i översättning: Det är dags att jag återvänder till honom som har sänt mig. Ni skall inte bedrövas! – Ditt hjärta skall inte oroas.

HIMMELSFÄRDEN
”Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.” LUK, 24:50–53

Under de fyrtio dagar som förflutit sedan Jesu uppståndelse har han visat sig för lärjungarna och ägnat sig åt att rusta dem för de utmaningar som de kommer att möta efter det att han har lämnat det.
Att Jesus samtidigt som han lämnar lärjungarna sträcker ut sina händer i välsignelsen är en gest som bär över tid och rum. Denna välsignande gest som också i dag rustar oss för att klara av våra utmaningar.

Del 5

Den helige Andens duva, ca 1667. Målat alabasterfönster i övre delen av den stora barockkompositionen Cattedra di San Pietro (Petrus tronstol) av Giovanni Lorenzo Bernini (1598–1680) i Peterskyrkan, Vatikanen.

DEN HELIGE ANDENS DUVA
”Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.” JOH, 14:25–27

I sitt långa avskedstal till lärjungarna är ett av Jesu huvudbudskap till dem just detta – att han ger dem sin Frid. Denna frid, som är en inneboende ’egenskap’ hos den kommande Hjälparen, som Jesus ibland kallar den Heliga Anden. Den Heliga Anden, som genom sitt evigt levande ljus får oss att minnas Jesu ord och ger oss kraft och mod att övervinna vår rädsla och känsla av övergivenhet. I ljuset är vi aldrig ensamma.

Del 6

”Nya testamentets heliga Treenighet”. På vardera sidan ses en psalmdiktare från tidig medeltid. Ikon målad i guld och tempera på träpanel i bysantinsk stil ca 1450 i Konstantinopel. Finns nu på Cleveland Museum of Art, Ohio.

TREENIGHETEN
”Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ’Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut’.” MATT, 28:18–20

När vi bekänner vår kristna tro till en treenig Gud, bekänner vi oss samtidigt till ett mysterium. Att treenigheten inte från början var given, utan istället något som den tidiga kyrkan länge brottades med, blir lättare att förstå om vi tänker på att dopbefallningen ovan är det enda stället i Nya testamentet, där denna treenighet uttryckligen beskrivs.
Ett sätt att tänka kring detta mysterium är att se att Gud är på det sätt som han visar sig på – som han väljer att visa sig på för oss. Detta att ’Gud är’ känner vi samtidigt igen från Gamla testamentet. När Mose frågade efter Guds namn blev svaret: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”

Del 7

Johannes Döparen predikar – del av en omfattande frescocykel, målad 1485–1490 på Tornabuonikapellets väggar i kyrkan Santa Maria Novella i Florens, av Domenico Ghirlandaio (1449–1494) och hans medarbetare.

VÅRT DOP
”Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”
JOH, 1:32–34

På bilden ser vi hur Johannes berättar för de församlade att han inte är Messias eftersom han bara döper i vatten. Den verklige Messias, den som kommer efter Johannes, döper däremot i helig ande. Att känna igen Jesus var svårt då, liksom nu och än idag ber vi i kyrkans förbön om hjälp att känna igen Jesus Kristus, vår broder med orden: ”hjälp oss att se dig i vår medmänniska.”

Del 8

”Jesus Kristus som Den Gode Herden”. Rysk ikon från 1800-talet.
Finns i privat ägo i Nederländerna.

FÖRLORAD OCH ÅTERFUNNEN
Då gav han dem denna liknelse. ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över sina axlar. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat.”
LUK, 15:3–6

Liknelsen om ”det förlorade fåret” är en av flera på samma tema. Om vi här skiftar perspektiv och istället riktar blicken mot ’det återfunna’ snarare än ’det förlorade’ framträder berättelsen i ett annat ljus. I detta ljus ser vi klart den Gud som ständigt söker oss, aldrig överger oss och alltid kommer oss till mötes. Den Gud som med inledningsorden till syndabekännelsen alltid, trots våra misslyckanden, vill upprätta oss och återföra oss.

Del 9

”Kristus och kvinnan ertappad med äktenskapsbrott”. Oljemålning 1653 i klassicistisk stil av Nicolas Poussin (1594–1665). Finns i Louvren, Paris.

ATT INTE DÖMA
De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. JOH, 8:3–8

Hur kan vi förstå vad som händer här? Med utgångspunkt i sin oändliga kärlek och barmhärtighet, räddar Jesus kvinnan från en säker och plågsam död. Han gör detta med ett genialt retoriskt grepp, som samtidigt omöjliggör för de skriftlärda att anklaga honom för lagbrott. En tolkning av varför Jesus böjer sig ner är att han då undviker att direkt utmana dem som står beredda med sina stenar och istället ger dem en möjlighet att faktiskt lyssna till hans ord.
Det som sedan händer är att männen lämnar Jesus och kvinnan, utan att någon sten har kastats. Det som är uppenbart är att Jesus med sina ord räddar kvinnan från att stenas till döds, medan innebörden i hans ord inte är lika uppenbar.

Del 10

”The Good Samaritan”, oljemålning 1744 av Joseph Highmore (1692–1780), engelsk porträtt- och historiemålare. Finns i Tate Britain, London. Creative Commons CC-BY-NC-ND 3.0 (Unported). Photo©Tate.

DEN BARMHÄRTIGE SAMARIERN
En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” LUK, 10:25–29

Jesus svarar med att berätta liknelsen om den barmhärtige samariern. På bilden ser vi tydligt kontrasten mellan samariern som hjälper den överfallne resenären och prästen och leviten, som väljer att låta bli. Jesus frågar sedan den laglärde om vem av dessa tre som var den överfallnes nästa och svaret blir ”den som visade honom barmhärtighet”.
Det omedelbara budskapet här handlar om att hjälpa någon i nöd och det förkastliga i att underlåta detta. Ett annat sätt att förstå liknelsen och budet om nästan på är att alla vi människor är varandras nästa. Att det handlar om en ömsesidig barmhärtighetsrelation mellan oss alla, vilket i sin tur innebär att frågan om vem som är vår nästa är överflödig. Att det i grunden inte handlar om att välja.

Del 11

”Disputa del Sacramento”, freskomålning 1510 av Raffaello Sanzio (Rafael) 1483–1520. Finns i Apostoliska palatset, Vatikanen. Fritt översatt: ”Teologisk kritik och försvar av nattvardens sakrament”.

DEN ANDLIGA ENHETEN
”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.”
Ef, 4:3–6

Hur kan vi förstå denna uppmaning till strävan efter enhet och hur förhåller sig denna enhet till olikhet? Paulus var ju tillsammans med Petrus drivande för att icke-judarna som sökte sig till den nya gemenskapen i Kristus skulle välkomnas utan krav på att dessa först skulle konvertera. För Paulus handlade det inte bara om att välkomna de oomskurna i termer av att tillåta deras olikhet, utan att med utgångspunkt i Skriften bejaka densamma. Här kan vi känna igen oss i synen på jämlikhet, där jämlikhet bara blir meningsfull i kraft av olikhet.

Del 12

”Jesus hos Marta och Maria”. Glasmålning ca 1880 i engelsk prerafaelitisk stil av Carl Almquist (1848–1924). Svensk konstnär verksam till största delen av sitt liv i Storbritannien. Finns i S:t Nicolai kyrka, Örebro.

HOS MARTA OCH MARIA
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.” LUK, 10:38–42

Att den vanligaste reaktionen på berättelsen om Marta och Maria är oförståelse för Jesus förhållningssätt kanske kan tjäna som en ingång till ett annat sätt att tolka berättelsen på. Ett första steg skulle då kunna handla om att skärskåda vårt eget förhållningssätt till samtidens normer och värderingar. Ett andra att inse att vad som oftast anses viktigt eller ’nödvändigt’ kan vara olika för olika personer och olika sammanhang. Ett tredje att vi ibland behöver ändra prioritetsordningen beroende på omständigheterna. Och det kanske är detta som Jesus vill få oss att förstå och reflektera över.

Del 13

”La Resurrezione di Lazzaro” (Lasaros uppståndelse). Freskomålning i tidig kristen stil från 300-talet i La Catacomba dei Santi Gordiano e Epimaco (helgonen Gordianos och Epimacos katakomb) vid via Latina, Rom. Jesus och lärjungarna är gestaltade som antikens romare – kortklippta, slätrakade och iklädda tunikor.

LASAROS UPPVÄCKS
Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ”Ta bort stenen.” Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.” Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.” Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.” JOH, 11:38–44

Hur kan vi förstå det som Jesus säger till Marta innan han ropar på Lasaros? Ett sätt är att se det som ett budskap om vad tro är. Detta budskap, som Jesus upprepar när han botar sjuka och uppväcker döda, om vad tron kan innebära i livets olika skiften är också en uppmaning till att tro. Denna uppmaning är samtidigt ett erbjudande, en gåva, som vi kan välja att ta emot. Det som krävs, också i våra dagar, är inte bara att vilja tro, utan också att våga vilja tro.

Del 14

”Liberazione di San Pietro dal carcere”, freskomålning 1514. Del av det större verket med samma namn av högrenässanskonstnären Raffaello Sanzio (Rafael) 1483-1520. Finns i Apostoliska palatset, Vatikanen.

PETRUS BLIR RÄDDAD
Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: ”Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. APG, 12:6–10

Först när Petrus står där ensam på gatan förstår han att han verkligen har blivit räddad ur fängelset av en Herrens ängel och skyndar sig för att få fram ett bud till Jakob och de andra bröderna. Änglar förekommer i nästan alla böcker i såväl Gamla som Nya testamentet och de fyller olika men alltid betydelsefulla roller i händelseförloppen. Vi känner nog alla till änglarna i rollen som förmedlare av glädjebudskap, som beskyddare eller räddare och ibland som uppenbarelseform för Herren själv. På samma sätt har vi nog också alla upplevt situationer då vi i sista stund på något oförklarligt sätt räddats eller skyddats från en hotande fara. I efterhand har vi erfarit närvaron av Guds skyddande hand i form av just en sådan räddande ängel.

Del 15

”The forerunners of Christ with saints and martyrs”, målad 1424 i tidig italiensk renässansstil för klostret San Domenico i Fiesole antagligen av Fra Angelico (ca 1395-1455). Målningen är en av tre paneler som tillsammans utgör verket ”Christ glorified in the Court of Heaven”. De tre panelerna finns nu i National Gallery, London. (Bilden är beskuren.)

LOVSÅNG
Då Jesus närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla underverk de hade sett: ”Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.” Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” LUK, 19:37–40

Staden som Jesus närmar sig är Jerusalem och det är ju inte bara lärjungarna som lovprisar honom utan också alla dem som kommit för att möta honom. På bilden ser vi hur konstnären utökat denna lovprisande skara med såväl förelöpare som efterföljare till Jesus. Här återfinner vi såväl Mose med stentavlorna, Johannes Döparen med det långsmala korset, kung David med harpan, som profeter, helgon och martyrer.
Vi får nu sälla oss till denna skara av föregångare och stämma in i deras lovsång över Jesus Kristus, den största av alla gåvor. Samtidigt kan vi be om hjälp att både få syn på allt det goda och med Dag Hammarskjölds ord tacka för ”allt som vederfares oss.”

Del 16

”Moses och den brinnande törnbusken”, ca 244 e Kr.
Tidsbestämd genom en inskription i synagogan på arameiska. Målningen är en av många muralmålningar i provinsiell hellenistisk-romersk stil från den antika synagogan Doura Europos i nuvarande Syrien. Finns i Nationalmuseet i Damaskus.
– Handen i övre vänstra hörnet gestaltar Guds ingripande på jorden.

EVIGHETSHOPP
Jesus sade: ”Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” LUK, 20:37–38

Den Gud som både Jesus och Mose talar om är löftets Gud, den evige Gud som finns med oss över tid och rum. Detta är den Gud som försäkrar oss att han alltid finns och kommer att finnas här hos oss. Den Gud som vi i tro alltid kan förtrösta på, som skänker oss evigt hopp, och som vi tillsammans kan besjunga: ”Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.”

Del 17

”Cristo Redentor” (Kristus återlösaren), 1922–1931. Staty i art décostil av skulptören Paul Landowski (1875–1961). Ansiktet formades av skulptören Gheorghe Leonida (1892–1942). Finns högst uppe på berget Corcovado, Rio de Janeiro – ett av världens sju nya underverk.

FRÄLSNING
Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som visat oss sin kärlek.
ROM, 8:31–37

När vi i mässan tillsammans ber den bön som Herren Jesus Kristus själv har lärt oss är det i den sista bönen som vi ber om att bli frälsta, räddade eller befriade från ”ondo” eller ”det onda”. Denna sista bön är samtidigt ett tydligt uttryck för det unika hoppet i vår gudstro – bönen om frälsning. Och vad är det då som vi ber om att bli frälsta ifrån? Över tid har det funnits många olika tolkningar av både ’det onda’ och ’den Onde’, där exempelvis evangelisten Johannes sätter likhetstecken mellan ’den Onde’ och den romerska kejsarkulten. I grunden handlar bönen om att kunna bevara vår tro och ’det onda’ som vi behöver räddas ifrån är allt det som kan skilja oss från det verkligt goda som med Paulus ord är ”Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”.

Del 18

”La Rose Sud”, 1260 i katedralen Notre Dame de Paris. Rosettfönster av arkitekten och skulptören Jean de Chelles (1200–1265), insatt i södra sidan av den gotiska katedralens tvärskepp. Rosettfönster ses i regel i en gotisk kyrkofasad och innehåller vanligen glasmålningar. – Ljuset som strömmar in genom de mångfärgade fönstren symboliserar ofta hur det gudomliga ljuset strömmar in ovanifrån.

GUDS RIKE
Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade Jesus: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” LUK, 17:20–21

Att det redan på Jesu tid kunde var svårt att förstå innebörden av begreppet ’Guds rike’ blir uppenbart när vi läser det som evangelisten skriver. Samtidigt skulle vi kunna säga att begreppet ’Guds rike’ är det centrala budskapet i Jesu hela förkunnelse och som sådant har det blivit föremål för många olika tolkningar genom hela kristendomens historia med början i fornkyrkan. Ett sätt att fördjupa vår förståelse skulle kunna vara att ta hjälp av kyrkofadern och bibelforskaren Origenes som verkade på 200-talet. En av Origenes tolkningar är att ’riket’ inte är ett territorium, utan en person i form av Jesus själv. Jesus är alltså detta rike och med Gud ständigt närvarande i Jesus, blir Jesus lika med Guds närvaro. Vi skulle därför kunna förstå Guds rike som den gudomliga närvaro som också här och nu finns både inom oss och bland oss, och som skänker oss glädje och tröst, vägledning och hjälp.

Del 19

Detalj av en Deesis scen (en framställning i ortodox kristen konst av Kristus i Majestät mellan Jungfru Maria och Johannes Döparen), ca 1260, från en mosaik i sen bysantinsk stil. Återfinns i södra galleriet i Hagia Sofia, Istanbul.

KRISTI ÅTERKOMST
I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft. När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.” UPP, 1:16–18

Den som lägger sin hand också på oss på domens dag och säger till oss att inte vara rädda är Herren Jesus Kristus. Vi känner igen de lugnande orden från den stormiga kvällen på Genesarets sjö då Jesus sade till lärjungarna: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Denna domare, som vi bekänner oss till när vi tillsammans läser vår trosbekännelse, är ingen främling utan någon som vi i och genom tron känner så väl. Det är Han som blev en av oss, som levde mitt ibland oss, som lärde känna människans alla svagheter och brister, och som själv genom sitt allenastående lidande delade människans svåraste villkor.