”I mitt arbete har jag av och till lutat mig mot några av de kristna berättelserna. Kanske har jag då sökt ett inre stöd, inte minst i det famlande som varje liv och varje konstnärligt arbete innebär?

Arbetena kan te sig olika, ibland är de mycket enkla. Några brädor, en sten. Genomgående försöker de förhålla sig lyhört och prövande och ja, forma en mening – i det som ännu saknar mening. Det är ett arbete som aldrig blir färdigt, inte heller kan det bli färdigt.

Gäller detta i någon mån också för kyrkan?

Vid tiden för Jesu levnad var Kafarnaum en liten illa sedd stad i ett avlägset Galileen, långt från den romerska och judiska maktens säte i Jerusalem. Missnöjet med det romerska styret var starkt. Befolkningen tyngdes av pålagor och armod, något som ofta ledde till upplopp.

Hoppet och längtan efter en förändring var påtaglig och många drömde om en befriare, en Messias, som enligt de judiska profetiorna åter skulle kunna ena Israels folk.

Hit kom Jesus för att pröva sin förkunnelse och ge de förbisedda (och det förbisedda) hopp.

Kanske kan man säga att Kafarnaum utgjorde en plats och en tid i Jesu liv där allt ännu var i vardande? En plats där Jesus sökte sin gärning och sin roll; när allt ännu var handling (och tvivel?). Liksom en tid där det som sedan skulle hända ännu var fördolt, innan det skrivna ordet och förklaringen. Innan evangelierna, innan trosbekännelsen och innan kyrkan.

De sociala missförhållandena och den maktordning som präglade Jesu tid går igen i historien, om än i olika skepnader och på olika platser. Så även idag. Tiden avkräver oss därför både nya handlingar och nytt mod.

Sophie Scholl var en ung student i München som protesterade mot det nazistiska styret i Tyskland. Hon, liksom de övriga medlemmarna i motståndsgruppen Vita Rosen, greps och avrättades 1943.

Med porträttet på henne ville jag förflytta Jesu hållning och medmänsklighet in i vår tid.”

Anders Widoff